Peter Nordwall snakker Losby

Banearkitekten avslører noen av sine tanker rundt Østmork

Försök inte scora första gången du spelar Losby-banan!

En golfbana, som bara kan spelas på ett sätt, tycker jag inte är någon bra bana. Inte heller en bana, som låter sig besegras redan första gången man spelar den. En bra golfbana ska, enligt min uppfattning, vara som en mussla, som man sakta öppnar. Och hålen ska dessutom kunna spelas på flera olika sätt, beroende på vilken spelarkategori man tillhör och på var flaggan står för dagen.

Mitt bästa råd till en förstagångsbesökare på Losby är därför: Försök inte scora första ronden du spelar Östmork, utan lek dig runt banan och känn efter var just du borde försöka ligga för att kunna slå ditt favoritslag mot flaggan, där den står just idag! Försök sen memorera dina iakttagelser till nästa rond, när du ska försöka besegra banan!

Personligen anser jag faktiskt – till skillnad mot en och annan tour director och pro – att fairways på en väldesignad bana ska vara generöst breda. Som s.k. bogeygolfaren får man därigenom oftare fairwayträff (och slipper leta boll), medan den bättre spelaren snart upptäcker att han inte bara ska ligga på fairway utan någonstans i fairwayns utkant, nära en bunker eller ett vattenhinder, för att få bästa inspelvinkeln mot flaggan, där den för dagen är placerad på den ondulerade greenen.
Och ondulerade greener – det är min fasta övertygelse – är det effektivaste sättet att utmana spelarens intellekt och dessutom är en golfbanas säkraste försvarsvapen mot den tveeggade utvecklingen av vår spelutrustning. Vid inspel mot eller puttning på en ondulerad green är det inte svinghastigheten vid tillslaget eller kompressionen i bollen som är avgörande utan kvalitén på det som finns mellan öronen på spelaren. Och den materian, påstås det, har under de senaste 50 åren inte utvecklats i samma takt som spelutrustningen …
 

Låt mig ge några exempel:

Hål 2:

Greenens dramatiska ondulering har två orsaker. Den första handlar om landskapsanpassning, som styrs av att omgivande natur är mycket dramatisk. Den andra handlar om den matematiska produkten av slagets längd och greenens svårighetsgrad, d.v.s. ju kortare slag desto svårare green.
Står flaggan på övre platån, är det bästa slaget givetvis en hög wedge med stopp, men står flaggan på den högra, nedre platån, inbjuds du till att välja mellan två ganska olika slag beroende på vind och greenens mjukhet. Antingen slår du ett högt slag med backspin mot bortre halvan av nedre platån eller också slår du en boll utan backspin mot den högra delen av den övre platån och låter bollen rulla ner mot flaggan.

Hål 3:

Står flaggan på den vänstra delen av greenen – och du har erforderlig längd i slagen för att ”gå in på två” – så försök driva över de vänstra fairwybunkrarna och slå sen ett andraslag mot centrum av greenen. Men står flaggan till höger – i synnerhet om den står bakom svinryggen – så slå driven säkert till höger om fairwaybunkrarna och lägg sedan fram andraslaget så långt som möjligt nedanför greenbunkrarna. Därifrån har du den tryggaste inspelsvinkeln mot flaggan och kan ändå få chans till en birdie.

Hål 7:

Ett typexempel på att ”mitt i fairwayn” inte alltid är den bästa linjen! Står flaggan på högra, övre platån må mitt i fairwayn kanske vara OK, men står den på den vänstra, nedre  platån, anser jag att den kortslående bör försöka placera driven till höger, så nära höger fairwaybunkrar som möjligt och slå andraslaget utan backspin upp mot högerplatån och låta bollen rulla ner mot flaggan. För den långtslående finns ett intressant alternativ, nämligen över vänster fairwaybunker, för att sen kunna slå in mer vinkelrätt mot nedre platån. Carry på denna green är nog alltid ett våghalsigt äventyr och därför vill jag att foregreen – som är mycket bredare än den ser ut – alltid ska vara torr, fast och kortklippt för att gynna ett pitch-and-run-slag.

Hål 11:

Har du längden för att nå greenen på 2 slag, anser jag att den bästa drivelinjen är över vänster fairwaybunker och så nära ruffen och out-staketet som möjligt. Är du mer kortslående bör du slå driven till höger om nämnda bunker och sen placera andraslaget till vänster, så nära bunkrarna som möjligt. Och står flaggan på eller bakom ryggen, så vill jag varmt rekommendera det klassiska linksslaget, pitch-and-run. Du kanske inte lyckas första gången, men när du gör det är tillfredsställelsen oändligt mycket större än att slå en vardaglig wedge, som antingen stannar kort om ryggen eller rullar över greenen! 

Hål 14:

Här spelar flaggplaceringen kanske ingen större roll för drivens placering, men du har ändå hela tre olika alternativ framför dig, när du peggar upp. T.h. om trädet, lugnt mitt i fairway och därefter mitt i fairway kort om dammen eller – kanske ännu hellre, så nära fairwaybunkern som möjligt. Då slipper du slå tredjeslaget över vattnet och får en längre, tryggare landningsbana för bollen vid tredjeslaget.
Du kan också försöka slå driven med lite draw och rull, så nära det tvärgående diket du vågar. Har du vågat dig tillräckligt nära diket, ska du kunna slå över den högra fairwaybunkern och sen bara a en pitch kvar till greenen.
Det tredje alternativet är riskfyllt men värt att prövas av de, som tillhör kategorin ”hard hitting heroes”. Till vänster om trädet och med målsättningen att nå över det tvärgående diket. Den som klarar uppgiften har alla tiders chans att  nå greenkanten med andraslaget – en sann belöning för den som har tagit stora risker och ett tydligt exempel på heroic risk/reward design, som det engelska uttrycket heter!

Hål 15:

Här är det nog ganska uppenbart att om flaggan står till höger om ryggen, så har du bättre inspelslinje, ju närmre vattnet du vågar placera driven. Ytterligare ett klassiskt exempel på banarkitekturens klassiska risk/reward-situation, men här är det – till skillnad mot på föregående hål – inte längd utan precision som belönas!

Hål 16:

Oavsett var flaggan står, så måste jag be dig att vid något tillfälle pröva att vid inslaget sätta carryn kort vänster om greenen och låta bollen ”curla” in mot flaggan. Vi har försökt göra den foregreenen så fast och jämn som möjligt och naturligtvis ska den alltid vara båda bred och torr samt ordentligt nedklippt.

Hål 17:

Här vill jag locka fram två olika spelalternativ. Antingen en drive över den första fairwaybunkern och smygande nära den andra eller väl till höger och så långt ut mot Losbyelva som möjligt. Den långtslående, som når över bäcken med andraslaget, anser jag nog ligger bättre nära elva, eftersom han kommer in i greenen i bättre vinkel, än den som kommer in från vänster – i synnerhet om flaggan står långt bak till vänster.

Hål 18:

Här är valsituationen ganska uppenbar – den långtslående inbjuds att tillfredsställa sitt ego genom att slå en s.k. heroisk drive över fairwaybunkrarna, medan den mindre riskvillige spelaren slår sig rakt fram på höger sida med god marginal mot bunkrarna. Greenen är mycket ”djupare” än den ser ut och bara man lägger till en extra klubba för den sugande uppförsbacken, så är andraslaget inte något svårt slag – bara man inte har placerat driven i någon av bunkrarna!

***

Som PS vill jag påpeka, att mycket av det ovanstående strategiska tänkandet står och faller med att greenerna och foregreens hålls fasta och torra – så fasta och torra att nedslagsmärket aldrig blir kraftigare än ”en valkfri grop”. Med andra ord, ska en golfbanas strategiska själ komma till sin rätt, måste greenerna vara som på brittiska linksbanor och inte som på amerikanska parkbanor.

Dessbättre har jag en stark känsla av att Kevin Collins – av uppenbara naturliga skäl – är rätt man att ge Losbys greener en touch av brittiska linksbanor!

Lycka till!
Peter Nordwall
Golfarkitekt FSGA
2010-04-14